jag har tänkt att jag måste bli bättre på att flirta med främlingar. alltså, stöta kan jag, det känns inte alls lika utelämnande, men att bli sådär sensuell, förförisk, modest, ja flirtig helt enkelt, thats a no no. så idag, från humanisten till korsvägen, ser jag en kille ledandes cykel, assez beau, höjer blicken. MEN! jag hade inte räknat med att denna kille faktiskt skulle möta min blick. puckojag. jag slår ner ögonen i backen, går till höger in på stigen. fuck. varför är det alltid lättare att lämna ut sig till folk som inte tar emot en?